Förälder till barn med ADHD – och på gränsen till utbränd?
- Ingela Hällsten
- 7 apr. 2025
- 3 min läsning
Att vara förälder är ett heltidsjobb. Att vara förälder till ett (eller flera) barn med ADHD? Det är ett heltidsjobb plus övertid, jourtjänstgöring och ständig krishantering – utan pausknapp.
Och du som googlat "förälder till barn med ADHD utbränd" just nu? Ja, vi ser dig. Vi vet hur det känns. Det är inte du som är "för känslig" eller "inte tål stress". Det är helt enkelt väldigt, väldigt mycket ibland. Och det är okej att säga det högt.
Det syns inte alltid – men känns överallt
Barn med ADHD kan vara smarta, roliga, energiska, kreativa och fulla av liv – men också impulsiva, ofokuserade, lätt frustrerade och aldrig stilla. Det betyder att du som förälder ofta går runt med ett stresspåslag deluxe, medan omvärlden kanske bara ser ett "lite livligt barn" och undrar varför du ser ut som att du varit vaken i tre dygn.
Och just osynligheten är en stor bov. Många föräldrar känner sig ensamma i sin kamp – för det är inte alltid ADHD märks vid första ögonkastet. Det är inte som att ditt barn går runt med en skylt. Men du vet. Du märker det i hemmet. I skolkontakterna. I syskonrelationerna. Och framför allt – i din egen kropp.
Vanliga tecken på att du som förälder börjar bli utmattad:
Du vaknar trött, som att sömnen inte längre "tar".
Du blir irriterad av minsta lilla (en tappad smörkniv = mental härdsmälta).
Du orkar inte längre bry dig om vad folk tycker – men samtidigt gör du inget annat än att oroa dig.
Du får hjärtklappning av att öppna mejlen från skolan.
Du gråter i bilen, på toa eller bakom stängda dörrar – men biter ihop så fort någon ser dig.
Du har börjat ifrågasätta om du ens är en bra förälder längre (kort svar: ja, det är du).
ADHD påverkar hela familjen – men du får också påverkas
När ett barn har ADHD behöver familjen ofta anpassa allt: rutiner, vardag, kommunikation, skolgång, fritid. Det kan bli en heltidssyssla att vara projektledare i livet med ADHD. Men problemet är: ingen har byggt in återhämtning i den planen.
Och du är inte ett robotföräldraprojekt. Du är en människa. Du får krascha. Du får bli trött. Du får säga "jag orkar inte mer". Det betyder inte att du ger upp – det betyder att du är helt normalt mänsklig.
Vad kan hjälpa?
Här kommer inga magiska lösningar (det vet du redan att de inte finns), men kanske några små steg som kan göra skillnad:
Sänk ribban. Rejält. Alla andra kanske har hembakt, städade hem och barn som packar väskan själv. Du har överlevnadsläge. Och det är okej. Pasta med ketchup är middag.
Ta hjälp. Och kräv hjälp. BUP, habiliteringen, skolkurator, LSS, avlösarservice, föräldrar, vänner – du ska inte behöva göra allt själv. Ta den hjälp som finns, även om du måste tjata dig till den.
Träffa andra i samma sits. Föräldranätverk, stödgrupper eller bara en fika med någon som också vet vad det innebär att alltid försöka hålla sitt eget humör i schack och oroa sig för nästa IUP. Det hjälper. Mycket.
Låt saker vara kaos ibland. Nej, hemmet behöver inte se ut som en homestyling. Låt disken stå. Låt barnet spela iPad. Låt det vara som det är. Du får också bara existera.
Glöm inte dig. En promenad. En serie. En riktigt stark kaffe i tystnad (göm dig!). Små mikropauser kan vara skillnaden mellan att tappa det och att nästan tappa det. Om ni är två föräldrar i familjen - försök att vara generösa med att ge varandra lediga kvällar (eller några lediga timmar) per vecka att vila, träna eller träffa vänner - sånt som bygger upp och gör er mer motståndskraftiga.
Du gör mycket mer än du tror
Att vara förälder till ett barn med ADHD kräver en styrka som inte alltid syns. Det är du som anpassar, förebygger, tröstar, strukturerar, löser konflikter och försöker hålla ihop något som känns som att det faller isär varje dag. Och det gör du – trots att du själv är på bristningsgränsen.
Så påminn dig om att du faktiskt är otrolig på att hantera din utmanande vardag. Och du förtjänar också vila.
